Igår åkte jag som sagt till Göteborg för att delta på en Kick-Off.
Det var verkligen en toppen utbildning men resan dit var en resa för sig som jag hoppas att jag aldrig mer får uppleva!

(varning för lång läsning)

Det började med att jag kom till kajen och alla portar var stängda. Det gick alltså inga båtar! Jag ringde till Daniel, som låg och sov - förlåt älskling! han var snäll och kollade tidtabellerna på nätet och första båten skulle inte gå förrän 07.30!! Kick offen skulle börja klockan 10.00 och jag skulle aldrig hinna dit i tid om jag skulle vänta på båten. Jag visste att det fanns en tunnel, vid Drammen någonstans, som går under vattnet så man slipper åka över Oslo. Jag tänkte att det är mitt enda alternativ.

Jag börjar åka mot Drammen och håller stadigt utikik efter avfarten mot Göteborg och Stockholm - och svisch så åkte jag förbi den.. Fan också! Ni vet ju själva, missar man en avfart på E18 så vet man aldrig när man får nästa chans. Men jag visste att vid Lier kan man åka under vägen och upp tillbaka på E18 så det skulle blli min räddning - om inte den vägen var avstängd för ombyggnad förstås, vilket den var!! Så jag valde att åka en kringel - krångel väg upp på ett berg och ner igen bland is, snö och halka. Precis det jag behövde just då! NOT.
Till slut såg jag en skylt mot E6, Göteborg. Det var en underbar känsla.

Efter en stunds körande ser jag hur massa varningsblinkers står och lyser längre fram. Det visar sig vara en olycka. Som andra bilen på plats så känner jag att jag måste stanna. Jag vet ju själv hur jag kände när vi krockade och alla bilar bara åkte förbi! En lastbil, med två killar, var redan på plats och jag frågade om dom behövde hjälp. Jag kollade ena bilen där en tjej satt fastklämd och tillkallade förstärkning. När ambulans och polis var på plats så åkte jag vidare mot Göteborg.. Hela tiden med en blick på klockan. Skulle jag hinna?

Efter att ha åkt genom flera tunnlar kom jag äntligen upp på E6:an. Bensinen började ta slut och det var då nästa problem dök upp. Jag fyllde upp tanken och gick in för att betala men mitt kort ville inte bli läst! Killen på macken bad mej åka över till Shell, för där skulle det gå att ta ut pengar, om mitt kort ville bli läst vill säga. Men det ville det självklart inte! Så jag åkte tillbaka till första macken och förklarade situationen Med stressen inombords och klockan tickandes i bakhuvudet kände jag att nu bryter jag ihop! Jag orkar inge mer nu! Men jag kom överens med killen bakom disken att jag skulle komma tillbaka på hemvägen och betala då så jag lämnade min hemnyckel som pant och åkte vidare.

Jag rinde till Eva och förklarade allting, att jag inte skulle hinna fram i tid.

Som tur var så hände det inget mer på vägen och jag var framme halv elva - äntligen kunde jag andas ut!
Det var en underbar känsla att komma in till alla underbara tjejer och känna lugnet, glädjen och entusiasmen! Jag har verkligen världens bästa kollegor!
Tack för att ni finns ♥

Vår härliga "mormor" Gunvor Sjöblom som hade fixat denna dag för oss!



Bästa Ann kramar om Yvonne Denovan.



Ann hade många fina ord att dela med sig av.

---

Hemresan bjöd inte på några tråkgheter - tack och lov för det!
Självklart stannade jag till på macken för att betala min bensin, men eftersom jag inte hade fått ut några pengar så ska dom nu skicka en faktura till mig. - tack för god service!

Jag hann med båten på sista sekund, jag gasade som en dåre och dom var på väg att ta ner bommen men när dom såg att det bara var en bil så släppte dom in mig. Tur det! För annars hade jag fått lov att vänta en timme och därmed inte varit hemma förrän kvart i elva.

Vinden vände på hemvägen skulle man kunna säga! Tack för det.
Nu längtar jag efter konferensen i mars, men då åker jag nog upp kvällen innan och tar in på hotell. :-) Inga mer stressiga mornar, tack!